Till detta fantastiska hus hör en lika fantastisk trädgård. De förra ägarna har lagt ner enormt mycket tid och kärlek på tomten, planterat bärbuskar, ansat och klippt häckar, skött rosorna och köpt vackra urnor och krukor åt blommor av olika slag. Dessutom finns det två dammar (!) på tomten. Den ena dammen har även en liten bäck (säger man så?) som porlar från den ena dammen till den andra. I den stora dammen simmade ett flertal japanska koi-karpar. Ni vet, sådana där vita, orange eller gråsvarta fiskar man ofta ser i stora akvarier på asiatiska restauranger. När vi köpte huset så frågade den dåvarande ägaren om vi hade för avsikt att sköta dammen och dess karpar, för då skulle han gärna visa hur detta gick till, med pump och mat, med mera (samt att hela tiden hålla koll på elaka rovdjur i området, typ tjäder eller grannkatter).
Det var mig han ställde frågan till. Han försäkrade mig dessutom om att OM vi mot förmodan inte ville behålla fiskarna så skulle han ordna så att de ”fick ett nytt hem”, innan vårt tillträde. Jag såg ju kärleken till dessa karpar i ägarens ögon och tvekade. Vad skulle jag göra? A. Ljuga och säga ”Självklart behåller vi dem, vi älskar karpar! Och dammar!” och sedan googla halvt ihjäl mig, alternativt ringa något zoo i närheten som fick komma och plocka upp dom. Eller… B. Säga rätt ut att ”Vi kan ingenting om karpar och de kommer säkert att dö av vanvård om du inte ger dem ett nytt hem”. Jag svalde – och valde alternativ B. Sagt och gjort. Ägaren ombesörjde uppfiskning av karparna och med öm hand och försiktigt handlag fick de ett nytt hem hos någon fiskentusiast.
Men. De blev tydligen väldigt rädda vid upplockandet (vanligtvis är de lite tama och kan komma upp till ytan för att de vill att man ska ”klappa” eller kela med dem…?) och dessutom hade de förökat sig väldigt där i dammens mörker och efter väldigt mycket fiskande med håvar med mera så konstaterade ägaren att 3-4 karpar inte gick att plocka upp, så dom fick vi behålla. Han sa inte riktigt vad vi skulle göra med dom. Antar att han tyckte att det fick vi klura ut själva.
Vi spanade och spanade ner i den mörka dammen men såg inte några fiskar. Sedan blev det vinter. Och sedan blev det kallt. Och sedan blev det inflytt och superstressig renovering. Och vi glömde. Ja, förlåt oss karp-Guden, men vi glömde fiskarna. Pumpen till dammen hade vi råkat stänga av. Och vattnet frös ju till is. Karma kommer säkert att straffa oss för detta.
Det var först häromdagen vi reflekterade över de där fiskstackarna, när vi såg en av dem ligga med buken uppåt, fastfrusen i dammens isyta. En annan massakrerad karp låg bredvid och den verkade grannkatten ha kört en match med.
När isen smält så måste vi (min man) förstås plocka upp karparna. Men. Vad gör man då med dom? Gräver ner dom och ger dom ett fint avsked, kanske läser Fader vår? Lägger i soporna (lär ju lukta rätt mkt efter en stund)? Andra förslag?
Blev ju inte så mycket carpe diem för de där karparna.
