Genom åren har jag och maken varit på MASSOR av husvisningar. Förstås. Vi har rutinerat haft med oss egna skoskydd, muttrat när vi gått runt, tittat efter detaljer som kanske inte andra letar efter, klämt och känt, knackat i väggar och lusläst besiktningsprotokoll. Ibland har objekten vi varit ute efter inte ens legat ute till försäljning, utan vi har helt enkelt ”bussat en mäklare” på de nuvarande ägarna och sagt att ”en spekulant finnes”. Det har i vissa fall lett till underhandsvisning (alltså när objektet inte läggs ut på öppna marknaden, huset vi till slut köpte var ett sådant och låg alltså aldrig ute på Hemnet utan särskilt inbjudna intressenter var med), men ofta kalla handen och ett ”nej tack, vi tänker inte sälja”. Huset på bilden suktade vi efter i flera år. Sjötomt med magnifik brygganläggning och givetvis en utsikt to die for. Vi hade i tankarna redan flyttat in i det och var säkra på att vi skulle köpa det, men det blev inte så.
Och som genom ett mirakel så kom vårt nuvarande hus ut till försäljning, underhand, bara ett par månader senare. Vi blev inbjudna till den privata förhandsvisningen. Byggår några år tidigare än förra huset. Samma arkitekt. Inte sjötomt, men nästintill. Samma svindlande sjöutsikt. Dessutom var detta hus i bättre skick samt med mycket större boyta.
Det blev som alla floskler brukar heta: ”Det fanns en mening med att ni inte fick det första huset”. Och ”Det kommer nya drömhus”. Ja. Det gjorde det verkligen. Jag går förbi vårt ”gamla drömhus” ibland (det ligger bara 200 meter härifrån!) och brukar tänka på vad som hade hänt om vi köpt det istället.
Jag ångrar inte alls att det blev vårt nuvarande hus istället. Tvärtom. Jag har äntligen hittat hem!
Bilden är lånad från Susanne Persson Fastighetsförmedling